Gangsterskalman

Jepp, lessnade på wordpress och hundrafemtio olika funktioner. Nu kör jag enkelt och rent: www.bloggen.fi/biz.

Inskolningen gick rätt så bra. En trevlig tjej som heter Hanna kom och välkomnade Skalman… Eller Kevin, som vi numera försöker kalla honom. De lekte fint ihop, och till min stora glädje både med dockor, bilar och huliganlekar så som att springa runt, runt, runt i en cirkel och sedan ramla omkull.

I skrivande stund är han dock upprörd. Någon har glömt att städa undan hans vattenfärger! Och nu ska ju han äta smörgås! På samma bord där vattenfärgerna ligger och skräpar! Hur kan ett sådant misstag ha skett? Hela världen ställs inför rätta:

”Baja baja mamma.” Det är alltid jag som får första smällen.

”Baja BAJA pappa!” Jag instämmer: Aja baja pappa. Pappa är på jobb, men på något vis har han ändå skuld i detta fruktansvärda.

”Baja, BAJA KISH-EN!” Återigen bekräftar jag att det helt säkert och absolut är kattens fel att vattenfärgerna står på bordet som han hade andra planer för. Aja baja kissen. Desto mer jag instämmer, desto mer inlevelse lägger han ner på sina anklagelser, och nästa svada kommer som ur munnen på en sån där USA-präst som alltid har en gospelkör bakom sig:

”BAJA-BAJA, BAJA DAIJJA!!” Nu har även Rally fått sina synder framtagna i ljuset. Varje stavelse betonas och den stora mängden av upprördhet, samt salighet över sin egen förträfflighet går inte att ta miste på. Praaaaise tha loooord-ah!

Hur var det nuigen Anna W brukar säga? Jo: Varje hushåll bör ha en tvååring. Mycket sant!

gangstermamman.

Satans blogghelvete! Hur inspirerande är det att blogga, då det första man får göra är att kämpa en halvtimme för att det ens ska synas någon text? Jag tänker byta bloggställe igen!

Nåväl, det får bli ett senare problem. I dag har jag nämligen annat att tänka på… Skalman ska nämligen skolas in på dagis! Så nu sitter vi båda två i de finaste kläderna vi kunde hitta. En påse som innehåller några gosedjur och lite extra kläder är packad. Om en timme ska vi iväg, och jag vet inte riktigt vem som är mest nervös. Eller nja – Skalman är mera förväntansfull och kommer var och varannan minut och frågar av mig: ”Kaakish? Kaakish nu? Kaakis NU…?”

Jag är fortfarande lite anti-dagis, men det hjälps inte. Våra pengar är konstant slut och vi lever på makaroner. Jag måste börja jobba, det går inte på något annat vis. Lyckligtvis har jag hittat ett jobb som är ungefär hälften kvälls- och helgarbete och då det väl är dagjobb så är det bara sex timmar per dag, så så många dagistimmar blir det sist och slutligen inte. Försöker jag ursäkta mig själv med.

Omgivningen har redan från första början anklagat mig för att utnyttja min man bara för att få gå hemma och göra ingenting, så de lär väl knappast döma. Mitt dåliga samvete kommer bara ifrån mig… Och därför känns det också tvåfalt värre. Jag vet att han inte är riktigt redo för detta, en tvååring kan omöjligen förstå vikten av att odla vänskap eller leka med andra barn och när t.ex. Alex och Skalman är tillsammans är det en enda kamp om leksaker och vem som ska få leka med vad var och hur. Då står jag där, och försöker hejda Alex från att ta Skalmans saker, samtidigt som jag försöker lära Skalman att dela med sig… Nej, redo för att få tio nya kompisar att slåss med är han inte.

Men överlag är det faktiskt rätt så spännande och roligt. Min lilla pojke, på dagis! Och jag – jobba! Människan söker hela tiden förändring och mitt liv har varit väldigt monotont – om än trevligt och väldigt bekvämt – dehär senaste två åren. Bara det faktum att jag inte har skällt ut maken en enda gång sedan jag började söka jobb talar ju sitt klarspråk.

Så, både svart och vitt med dethär spektaklet. Önska mig lycka till. Nu står sonen än en gång och tjatar om att vi måste räkna alla gosedjuren så att alla säkert kommer med. Pupu (originalet då, som han har haft sedan fyra månaders ålder) får inte komma med. Jag har drömt mardrömmar om att de där andra skitungarna som är på dagis kommer att klippa sönder den så fort de märker hur viktig den är för Skalman. Elaka jävla unghelv… Nåja, man ska inte ropa hej förrän björnen är skjuten, men med Pupu tar vi inga risker.

gangstermamman

Glömde skriva att vi var på dop i dag. Jag var fadder, till lilla Christoffer Mikael. Föräldrarna kunde inte ha valt ett bättre namn! Så, nu återstår bara att försöka vänja sig av med att kalla honom för Lill-Lill. Han är nämligen inte så liten längre.

Laddade nyss upp lite bilder. Det är roligt att jämföra hur jag såg ut på Skalmans dop och hur jag ser ut i dag. Några kilon måste jag ju ändå ha gått ner! Foton tagna på Skalmans dop för två år sedan:

Jag för två år sedan, står och håller i ljuset.

Knubbisen med rött hår är jag.

EFTER:

Smala jag, längst till vänster.

Håller i dopskålen.

Ok, det finns fortfarande några extra kilon kvar. Men för att inte ha ansträngt mig över huvud taget så är jag väldigt nöjd!

Jag klättrar snart på väggarna av otålighet! I skrivande stund sitter jag och väntar på följande:

1. Lönen. Är helt utan pengar just nu men på måndag fylls kontot litegrann.

2. Mina stenar. Ser ut såhär: Jadesmycke och sodalitring (den blåa ringen längst ner till höger). Från kristallrummet.se. Gillar tanken på att stenar skulle ha mystiska egenskaper, och dessutom vill jag ha smycken som inte går sönder så fort man tittar på dem! Sodalitringen är Skalmans månadssten och jaden är min och makens.

3. Champagneflickan. En medlem på vovve.net har skrivit en bok om sitt liv, om hur hon efter att alla hennes ägodelar brunnit upp tog ett jobb som strippa. Mera finns att läsa här: Artikel. Boken kan köpas om ungefär ett par veckor, har jag hört. Gaah! Författarinnan har lovat att signera min bok ifall jag skickar dit den. Hon står numera högt upp på listan av mina idoler. Hur många dagar är det kvar tills ungefär ett par veckor…?

4. Mina hemliga items. Fast det berättar jag INTE om här!

Lugn bara, det är inget snusk. Bara hemlisar.
//gangstermamman.

På vovve ställdes just den frågan i dag, och jag måste bara skriva ner det enastående svaret som en medlem bidrog med:

När erat liv har blivit en vardag

Det tåls att hedras med en rad här.

I julas fick Skalman världens mest irriterande leksak som julklapp. Det är en anka som sitter i en bil, och så fort man rör den så låter den ”kvackvackvackKVÄÄÄK KVÄÄK KVÄÄK kvackvkackvack”. Det tog en evighet förrän vi förstod att enda sättet att få tyst på fanskapet är att lägga den någonstans där ingen kan röra den. Bokhyllan prövades men så fort någon gick i vardagsrummet började den skväka igen. Det blev vinden för ankan – men! Nu har den fått en alldeles ny funktion här i huset. Ankfan har nämligen blivit kattvakt!

Det är nämligen på så vis, att Stella älskar att hoppa upp på akvariet för att ta sig en sup. Vilket såklart inte är så bra, katter ska inte vara på akvarier och särskilt inte hemmabyggda sådana. Även om maken gjorde ett gott jobb med bygget av akvariet så litar jag ändå inte på det så pass mycket att jag med gott samvete kan ha en huligankatt med fan i ögonen dansandes ovanpå det.

Så, ankan placerades ovanför ”vattenhålet” som Stella alltid är och krafsar i och voilá! Världens bästa kattvakt är uppfunnen. Så fort Stella hoppar upp på akvariet så stöter ankan ifrån sig ett hysteriskt ”kvackvackKVÄÄÄK KVÄÄÄK KVÄÄÄK”. Varpå jag kan rusa iväg och fyspraya. Tänk att århundradets mest irriterande leksak även kunde bli den mest användbara. Super!

I förrgår lyckades jag äntligen bestämma mig för vilken sorts sele jag skulle köpa till Rally. Den är på väg från USA nu (ebay is da shit), det blev en sele av märket Puppia och färgen är det allra senaste från vårkollektionen -08. Och vet ni? Det kändes nästan lite tomt när den väl var beställd. Vad ska jag nu slösa min ack så viktiga tid på?

Jag älskar att shoppa, jag planerar och funderar tills min hjärna faller i bitar men det är väldigt sällan jag väl köper något. Det är jakten som är bäst, när man väl har saken hemma i postlådan är ju allt över redan. Då är det bara att använda saken och vara nöjd. Och säg den människa som orkar vara nöjd nån längre stund!

Försökte ta upp hundfoderforskningen igen, dvs leta efter det absolut mest ultimata fodret för min lilla byracka. Men… Äh, det är faktiskt inte så roligt att läsa om olika örter och vad de har för funktion, hur stort proteininnehåll som är det absolut bästa och hur man eventuellt skulle kunna tillreda sitt eget foder. Ändlöst, helt enkelt.  Det är ungefär som att försöka välja en miljövänlig mat: All fisk är slut, kossorna förstör ozonlagret, grisar slaktas på ett ohumant sätt och höns tvingas överproducera ägg och hållas i alltför små burar. Lika bra att inte äta alls… Eller bara sluta tänka på eländet. Det går åt helvete ändå, vad är vitsen med att kämpa för de sista smulorna av natur som vi har kvar.

Anyway, jag hittade en tråd på vovve i dag där det länkades till de mest fantastiska små saker jag har sett! Perfekt för vissa personer jag känner – och mig själv! Så, det blev till att registrera sig och börja funderandet igen. Jeey!

//gangstermamman.

Åkte till simhallen i dag. Skalman ansåg som vanligt att hans simförmåga är exellent och ville helst att jag skulle hålla mig på avstånd och låta honom dränka sig… Eh, menar såklart låta honom simma ostört.

Anyway, när vi hade badat klart och klätt på oss alla bylsiga halare och annat rullade jag en cigg och stoppade den i munnen. Man gör så om man rullar cigg, lägger man den i fickan blir den mos och bakom örat var det blött eftersom jag aldrig orkar föna håret då jag lika gärna kan täcka det med en mössa.

När vi gick ut sa en karl bakom disken till mig: ”Vad har du där i munnen?”

”Eh… En tobak.” sa jag och antog att han var en snuskgubbe som var ut för att flirta.

”Ta bort den”, sa karln.

”Den är inte tänd” sa jag. ”Hade tänkt tända den senare. Utomhus.”

”Nej, det ger ett så dåligt intryck” sa fanskapet och blängde på mig. Jag behöll min cigg i munnen, gick ut och förberedde mig på att förtränga hela historien. När vi hade gått några meter förklarade min gode väninna Linda att jag är så lätt att jävlas med, eftersom jag är så liten. Jag bad henne förklara närmare.

”Jo, du är kort… Och du ser inte alls gammal ut. Du ser ut som en tolvåring!” utbrast hon.

Jag funderade på att börja gråta, men sedan kom jag fram till att hon faktiskt har en poäng där. Vem är det som äckelgubbarna på krogen hänger över, när de har fått i sig alldeles för många öl? Mig. Vem är det som blir utsatt av folk som försöker lära föräldrar att uppfostra sina barn i affären? Jag. Vem får ta skit av elaka köksor som bara letar efter någon att spy galla över? Jo, lilla tolvåriga gangstermamman som aldrig skulle kröka ett hårstrå på någon!

Detta är lite märkligt. Man skulle ju tycka, att desto snällare man ser ut att vara desto mindre orsak borde ju folk ha att hacka på en. Men teorin stupar på praktiken! Så, från och med i dag är det jag som är tuff. Akta er, kåta gubbar på krogen, det är en ny människa ni har framför er och hon bits!

Så, steg ett blev att plocka ögonbrynen. Vet inte om det gör någon skillnad från mobbarnas håll, men för mig kändes det bra. Senare ikväll ska jag övertala Nina till att komma och köra en hårdsolning med mig. Ingen vågar jävlas med en människa som har hudcancer!

Kanske kan vi råna någon butik samtidigt också, vem vet.

Vad mera? Hårfärg. Brunt är neutralt, rött är provocerande och blont är gulligt. Kanske det är bra att få lite kontrast mellan hårt och mjukt också? Får se vad det blir.

En läppiercing ska jag också göra, sedan får Nina kalla mig för härmapa så mycket hon vill (haha, märker ni skillnaden? Efter bara några minuter!). Ska ha en enorm ring i den och ingen liten knopp bara. Eller nej – en riktigt lång, svart pigg! Det borde väl skrämma folk.

Måste köpa kläder också. Hela min garderob skriker ut helylle och meseri. Kedjor verkar avskrämmande, får gå och titta vad jag hittar i makens garage. Man tager vad man haver!