Gangsterskalman

Vilken vecka det har varit… Ja, vilken helvetes vecka det har varit.

Inte en dag har passerat förutan kärringens gnäll. Dehär två senaste dagarna har jag spenderat i en dimma av feber och finrexin. Rammstein har spelat i bakgrunden och hållit mig vid liv där jag har stått och diskat tallrik efter tallrik i ett ändlöst inferno av klagomål ringandes i huvudet.

I dag sa jag äntligen ifrån. Jag sa att hon ska ge fan i när jag slutar jobba på kvällarna. Kärringen har ju nämligen bestämt att jag inte får jobba längre än tills klockan halv nio, förstår ni. Och så sa jag, att alla är inte lika satans perfekta som hon och hinner få klart allt i tid. Men vad tror ni kärringen gör? Jo, ingenting. Hon låtsades inte förstå. Hon stod bara där som en idiot och tittade upp i skyarna, vete fan om hon ens förstod att jag pratade med henne. Arbetslivet rockar fett, jee jee.

Två veckor kvar, två helvetes veckor kvar…

Om man bortser från min strålande karriär som arbetande kvinna så har vi det rätt så bra här. I dag var jag, Skalman och Selina på julfest. Alex, Christoffer och Linda följde också med. Öppet dagis hade ordnat med ringlekar, pepparkakor och glögg. Mycket trevligt, även om vi alla blev rätt trötta mot slutet! En kort film finns här.
Och så har jag fått hem två Oasis-skivor i dag också. Jag beställde från www.cdon.com. Lycka! Finns det något ljuvligare än att sjunka ner i tonerna av Songbird eller Stand by me? Gossarna i Rammstein samt Oasis kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

I morgon ska vi ut och festa. Med all makt. Om jag så ska dricka med fyrtio graders feber, så ska jag dricka! Allt för att glömma satan och hennes ständiga gnällande. Där zen slutar tar ölen vid!

Glad lillajul, förresten.

//gangstermamman.

Oj, glömde nästan en sak! Det hände en katastrof här hemma i dag. Skalmans ögon blev sönderbitna av Rally! Ja, alltså inte våran lilla gangster då. Utan hans älskade Skalman-kramdjur. Jag och maken betedde oss som några sadister, vi skrattade så vi nästan kissade på oss när vi såg hur stackars mjukis-Skalman såg ut. Stackars Skalman.

Ögat är borta

Aj!

Fast farmor sydde dit ett nytt istället  

//gangstermamman.

Med ett Frida & Frida-ord: Som typ suck my dick och fred på jorden, ja får snart apartheid!

Alltså: Radio x3m är räddat, för tillfället i alla fall! Och jo, jag har lyssnat på radio pleppo i dag. Ifall du också vill göra det, så finns alla avsnitt på yle.fi/x3m, leta efter en klubb med namnet ”radio pleppo”. Eller kolla här.

Annars då? Tja, livet traskar på… Jag är fattig och vill ha pengar. Pengar kommer på fredag. Det är långt kvar till fredag. Suck.

Vi var på dop i helgen. Lilla Broccolina fick sitt officiella namn: Nicolina Maria. Vackert så! Jag och maken fick vara faddrar till skönheten.

Jag är skyldig mig själv ett nervsammanbrott. I morgon tror jag att det blir. Det finns en viss surkärring på jobbet som jag helt enkelt inte orkar lyssna på längre. Dags att knäppa på bitchmaskinen, ta fram hårdhandskarna och damma av arga rösten.

Droppen får nog bli när hon i morgon för femtioelfte gången kommer att tjata på mig om att jag borde gå hem klockan halv nio, och inte prick nio som jag annars gör. Hon har bestämt att jag inte får vara på övertid. Jag anser däremot att hon ska ta och skita i när jag går hem, och att hon ska vara jävligt glad över att någon orkar jobba med henne över huvud taget… Dags att möta draken, med andra ord. Wish me luck!

//gangstermamman.

Jaha, precis som man håller på att bli berömd och allt så börjar Yle hota med att lägga ner radio x3m. Why does it always rain on me…

X3m är och har alltid varit den enda radiokanalen som går att lyssna på. En samlingspunkt för helt vanliga, finlandssvenska unga människor. Provocerande, roligt och absolut nödvändigt. Någon som vågar säga ifrån när alla andra bara nickar stumt. Nu ska x3m alltså försvinna? Icke!

I går kväll startade jag en namninsamling. Jo, jag vet… Det vore bättre med omkullvälta, brinnande bilar och ylechefer hängandes i tunna rep från balkongräcken. Men en namninsamling är bättre än ingenting. Så skriv under och skicka länken vidare! Kanske någon lyssnar.
http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=1376

Och här är några politiker man kan kontakta om man vill. Desto fler som säger ifrån, desto bättre!

Puheenjohtaja
Kimmo Sasi
Varapuheenjohtaja
Antti Kaikkonen

Mikko Alatalo
Sirpa Asko-Seljavaara
Risto Autio
Maria Guzenina-Richardson

Pertti Hemmilä
Anne Kalmari
Ilkka Kantola
Elsi Katainen
Päivi Lipponen
Tapani Mäkinen
Mikaela Nylander
Erkki Pulliainen
Lyly Rajala

Tommy Tabermann
Esko-Juhani Tennilä
Pentti Tiusanen
Tuulikki Ukkola
Mirja Vehkaperä
Pia Viitanen
Henkilöstön edustajat
Jukka Kuusinen
Riitta Väkeväinen

Ojojoj… Så har man varit med i radio på riktigt då. Det var hur roligt som helst… Även om jag nästan fick en hysterisk skrattattack på väg uppför trapporna till ”vår” studio! Det var märkligt, skrattet bara bubblade upp i magen på mig och skulle ut. Strax därpå kände jag mig lätt illamående, det kändes precis som när jag satt hemma hos Stina Ström och väntade på att hon skulle köra tatueringsnålen genom min hud. Märkligt.

Frågorna sprutade ur Hanna, tjejen som intervjuade oss. Vi svarade så gott vi kunde och så snabbt vi hann. Jag ansträngde mig för att säga Kevin, och inte Skalman. En gång slank dock ett ”Skalma… Erhm, KEVIN” ur munnen på mig. Och både jag och Nina satt och nickade som svar på vissa av frågorna… Mhm, alla som satt och tittade på radion såg säkert våra nickningar.

Jag blev rätt ställd när Hanna frågade hur det kommer sig att jag blev mamma så tidigt i livet. Eh, vaddå ”hur kommer det sig”? Det är inte så svårt som det ser ut!

En del nervöst pladder blev det, men överlag är jag nöjd. Jag lät rätt hot på radion, kanske det vore ett framtida yrke ändå? Jag hoppas, hoppas att det blir fler intervjuer i framtiden!

Efter inspelingen åkte vi givetvis och shoppade… Efter lite svårigheter med bilar, vägar och annat som alltid sker när kärringar är ute i stora städer. Jag hittade en supersöt stickad tröja till Skalman och en till mig själv. Hittade även en mössa och en halsduk som jag är riktigt nöjd med. Nu får vintern komma! Bilder:

Skalmans stickade tröja.

Dödskalle!

Jag i min nya utstyrsel.

//gangstermamman.

Det närmar sig jul! Och det finns människor som är helt hysteriska i julklappshandeln. Så, jag tänkte lägga in en liten önskelista här. Inlägget kommer sedan att finnas som en sida som hittas här till vänster, högst upp. Enjoy!

Skalmans önskelista:

En bebisdocka. Han har nyligen upptäckt att bebisar är roliga att ta hand om, och ifall någon vill köpa en docka till honom (en sån man kan mata, bada, klä på och sätta på pottan) så skulle ni spara oss besväret från att behöva skaffa honom en riktig lillebror.

Bilar. Standardpunkten. Man kan aldrig få för många bilar.

Kläder. Mm, skittrist tycker ju Skalman givetvis. Hårda paket är alltid bäst. Men kläder är också bra att ha! Storlek på hans tröjor och byxor är 92. Gärna i grått, vitt, rött, svart, beige, mörkgrönt eller orange. Gärna lite dovare färger och inget som skriker ut att hans påklädare inte har något sinne för vare sig färg eller form. Stentvättade jeans är dödssnygga på min lilla gangster! Men ack så dyra.

Katten vid citymarket. I dag åkte vi till Citymarket, och precis som ifjol fanns det en hel hög med vita katter som jamade när man viftade med handen framför ögonen på dem där. Dyra, dyra! Men Skalman blev överförtjust och försökte pussa alla katterna på nosen. Så… Ifall nån har brist på idéer och en massa pengar så är det en julklapp som han skulle bli glad över.

Vintercrocs. En förståndig människa sa en gång, att crocs är för ögonen som cigarettrök är för lungorna. Sant! De är verkligen skitfula. Men… Är de ändå inte lite häftiga? Och praktiska, framför allt! Bara ner med foten och klart. Jag önskar mig ett par vintercrocs till mig själv och ett par till Skalman. Antingen röda, bruna eller ljusblåa. Svart går också an… Eller tja, vilken färg som helst så länge vi slipper de där spyrosa! Länk.

Min önskelista:

En hundväska. Jag önskar mig ingenting alls, tänkte jag… Ända tills jag såg denhär väskan: Länk. VILL HA!!

Vintercrocs. Som jag skrev ovan: Jag är såld! Min skostorlek är ungefär 37, 38 nånting. Ta stl 38 för säkerhets skull. Här är en länk till webshoppen. Klicka, fyll i, beställ! Länk.

Pengar. Till tatueringskassan. Jag har fått blodad tand och har nu fattat tycke för gaddningarnas underbara värld. Har planer på att någon gång göra något som sträcker sig ända från höften, över magen och upp på axeln. Så mera sponsring behövs!

Cd-skivor.

Rammstein – Sehnsucht. Andra rammsteinskivor fungerar också, men Mutter samt Rosenrot har jag redan. Super att ha när man diskar eller gör annat man måste vara lite sådär halvförbannad till!

Within Temtation – The silent force. Sångerskans ljuvliga röst får ju öronen att krullas! Brr, ljuvligt.

Walk the Line soundtrack. Alltså inte filmen då, utan bara soundtracket… Om det finns. Har försökt leta genom internätet men jag har inte hittat det än.

Evanescense – Fallen. Hade den skivan förut, men någon stal den eller slarvade bort den. Jag vet inte. Jag var nog full.

Makens önskelista:

*kommer inom snar framtid*

Djurens önskelista:

Rally, Wirus, Stella, Oliver, Grållo och Sniff får inte heller glömmas bort.

Klösträd. Ett riktigt high-tech klösträd finns just nu vid affären Erkin Halli. Det kostar omkring åttio euro (finns naturligtvis billigare också) och är alla katters dröm.

Pälsbitar som inte går sönder. Rally behöver något som är slitstarkt, men ändå känns ungefär som en katt att tugga på.

Leksaker! Leksaker som prasslar, skramlar, piper, rullar, studsar, hoppar… Allt emottages med tacksamhet!

Täcken. Rally fryser. Här är ett täcke hon gärna vill ha: Länk. Det finns speciella taxtäcken, Rally har storlek T1.

Bäddar. Som man inte kan tugga sönder. Mjuka, sköna bäddar som går att placera lite varstans i huset. Gärna övertäckta, så att man får vara ifred för ungar och annat.

Neontetror. Till Sniff. Levande föda är alltid uppskattat! För den som inte vet hur neontetror ser ut: Länk.

//gangstermamman.

Ända sedan i måndags har jag haft det lite jobbigt på jobbet, så att säga. Själva arbetsplatsen är suverän: Enkla, trevliga uppgifter som inte kräver annat än lite jobb från muskelminnet. Trevliga människor som jag gärna tar en cigg eller två med. Och bra tider, jag har inte behövt fundera desto mera på vem som ska ta hand om Skalman så länge jag jobbar.

Men så finns där en jävla kärring. Såklart.

Nu vet jag inte om det är moraliskt korrekt att skriva om denna kärring här i min blogg… Men för det första nämner jag inga namn, och för det andra har de flesta av er inte ens en aning om vem jag är eller var jag jobbar. Och ni som vet nåt… Tja, jag antar att ni kan knipa käft och inte springer till ovan nämnda kärring för att skvallra om mina skriverier för henne.

Så. Jag skriver ändå.

Kärringen har mörkt, kort hår. Hon är alltid svartsminkad under ögonen, jag tror det svarta sminket fungerar på samma vis som den rödsvarta färgen på nyckelpigorna – en signal om att utomstående bör hålla sig på avstånd, för de är giftiga (och luktar illa om det går hål på dem). Hon är kompakt byggd och hennes kropp verkar kunna stå emot vilka stormar som än skakar övriga världen. Hon talar finska och låtsas inte förstå när jag säger något på svenska.
Det första kärringen sa till mig var: ”När ska du få barn? Du ser så gravid ut, där i ditt ansikte!” (fast på finska då, givetvis).
Jag tog det som en komplimang, en gravid kvinna är ju det vackraste som finns! Eller så säger ju i alla fall de som aldrig varit på tjocken. Och sedan kontrade jag, på ren svenska:

”Förresten, röker du? Nähe… Nä, men det ser lite ut så, där i ansiktet på dig!”

Ha.

Ändå har jag varit enormt irriterad på kärringen sen i måndags. Hon låter mig inte jobba ifred utan ska hela tiden hänga mig kring benen och kolla så att jag gör rätt. Vilket naturligtvis leder till att jag gör allting fel, eftersom hon är där och kollrar bort mig. Och det i sin tur leder till att hon tar sig friheten till att gräla på mig för de saker hon själv egentligen ställde till. Kärring.

Men så, alldeles i dag, hände något. Jag kom ihåg mitt kära livsmotto: ”Skiter väl jag i!” Det var precis som om någon hade lagt ett täcke på min irritation och stress, lika tjockt och svalkande som snötäcket där ute.

Nu spelade det ingen roll vad kärringen gjorde mera. Vill hon titta så får hon väl göra det! Jag tåls att tittas på. Och vill hon jobba elva timmar i sträck bara för att skura golvbrunnar (d.v.s. övervaka mig) så är det väl hennes problem, skulle jag tro! Varför i hela fridens namn ska jag gå omkring och bli upprörd över nåt så enkelt som en gammal sur kvinna och hennes olater?

Så jag körde mitt eget race, svabbade golv, lagade mat och gick iväg på en cigg varje gång hon kom och avbröt mig. Det störde kärringen nåt enormt… Så enormt att hon skickade iväg mig till toaletten på straffarbete. Det rörde mig inte alls, att städa toaletter kan vara riktigt roligt när man väl kommer igång och ser hur råtthålet blir alltmer skinande för varje centimeter som man putsar fram ur lorten.

När jag var klar bemötte jag kärringen med ett strålande leende och en lycklig kommentar:

”WC:n klar. Skitfint!”

Hon låtsades inte förstå, men strax innan hon skulle åka iväg hem så kom hon och sa att jodå, wc:n blev faktiskt skitfin. Och såg jag inte en liten, liten gnutta respekt/skuldmedvetenhet glimma till under det där svarta ögonsminket?

Zen!

//gangstermamman.

Tankar i mitt huvud, klockan 17 i kväll:

 Åh, så skönt att inte behöva bry sig i några skrivtävlingar eller stora städer eller resor eller andra konstigheter. Just nu behöver jag bara moppa golv. Så enkelt, så enformigt, så trevligt! Fram och tillbaka… Fram och tillbaka… Fram, blöta moppen, tillbaka… Fram och tillbaka… Fram och tillbaka… Jag somnar snart, och tillbaka…

Då ringer telefonen. Nån gubbe presenterar sig och säger nåt om radio extrem. Sedan berättar han att han har läst min text på communityn, den där texten som gick vidare till final och som jag numera är dödstrött på. Ja, så har jag nån lust att komma och medverka på en intervju, möjligen? Intervjun skulle handla om unga mammor i dagens samhälle. Intresserad?

Jag tackade genast ja, det är ju inte varje dag man får sådana möjligheter. Radio och allt. Jisses, jag börjar ju bli riktigt berömd här. Någon som vill ha en autograf, månne?

Han sa att jag gärna fick ta med mig en kompis som också är ung förälder. Unga föräldrar är tydligen en bristvara häromkring. Jag ringde Nina och undrade ifall hon ville följa med. Det ville hon. Gudskelov. Ska bjuda henne på en tatuering nån gång bara för den sakens skull.

Så… Nästa veckas torsdag, nån gång på kvällen, så hoppas jag att ni alla sitter med öronen fasttejpade i radion, för då är det jag och Nina som regerar!

//gangstermamman.

Känns underbart att vara hemma. Helsingfors är faktiskt en rätt så skrämmande stad. Det är så enormt mycket folk, hus och händelser att man bara vill springa in på närmaste sunkna toalett och gömma sig.

Det var lite si och så med våran hemresa också. Vi hade bokat flygbiljetterna fel och fick länge springa omkring och leta bussar eller tåg att åka med istället. Nu kommer vi troligen för evigt att bli hånade av våra karlar som gång på gång ska berätta historien om när kärringarna åkte till Helsingfors. Nåväl, vi kom ju hem i alla fall…

Linda kom alltså med. Det var tur! Tror inte riktigt att jag hade fixat det annars.

Jag vann inget… Fick bara ett diplom där det står att jag är en god skribent. Ändå är jag inte ens besviken. De andra deltagarna var sådana som hade jobbat som kolumninster och bokrecencenter och Gud vet allt… Och så kommer jag, en helt vanlig liten hemmamamma och skriver bättre än de flesta av dem. Ett slag för hemmaföräldrarna! Man behöver visst inte studera vid Åbo akademi för att kunna skriva bra.

//gangstermamman.

Phuu… Kom nyss hem. Trött…

Jag vann inte, men det spelar inte någon roll…

Tänd ett ljus för offren i tusby ikväll klockan sex.

//gangstermamman.