Gangsterskalman

Glömde skriva att vi var på dop i dag. Jag var fadder, till lilla Christoffer Mikael. Föräldrarna kunde inte ha valt ett bättre namn! Så, nu återstår bara att försöka vänja sig av med att kalla honom för Lill-Lill. Han är nämligen inte så liten längre.

Laddade nyss upp lite bilder. Det är roligt att jämföra hur jag såg ut på Skalmans dop och hur jag ser ut i dag. Några kilon måste jag ju ändå ha gått ner! Foton tagna på Skalmans dop för två år sedan:

Jag för två år sedan, står och håller i ljuset.

Knubbisen med rött hår är jag.

EFTER:

Smala jag, längst till vänster.

Håller i dopskålen.

Ok, det finns fortfarande några extra kilon kvar. Men för att inte ha ansträngt mig över huvud taget så är jag väldigt nöjd!

Jag klättrar snart på väggarna av otålighet! I skrivande stund sitter jag och väntar på följande:

1. Lönen. Är helt utan pengar just nu men på måndag fylls kontot litegrann.

2. Mina stenar. Ser ut såhär: Jadesmycke och sodalitring (den blåa ringen längst ner till höger). Från kristallrummet.se. Gillar tanken på att stenar skulle ha mystiska egenskaper, och dessutom vill jag ha smycken som inte går sönder så fort man tittar på dem! Sodalitringen är Skalmans månadssten och jaden är min och makens.

3. Champagneflickan. En medlem på vovve.net har skrivit en bok om sitt liv, om hur hon efter att alla hennes ägodelar brunnit upp tog ett jobb som strippa. Mera finns att läsa här: Artikel. Boken kan köpas om ungefär ett par veckor, har jag hört. Gaah! Författarinnan har lovat att signera min bok ifall jag skickar dit den. Hon står numera högt upp på listan av mina idoler. Hur många dagar är det kvar tills ungefär ett par veckor…?

4. Mina hemliga items. Fast det berättar jag INTE om här!

Lugn bara, det är inget snusk. Bara hemlisar.
//gangstermamman.

På vovve ställdes just den frågan i dag, och jag måste bara skriva ner det enastående svaret som en medlem bidrog med:

När erat liv har blivit en vardag

Det tåls att hedras med en rad här.

I julas fick Skalman världens mest irriterande leksak som julklapp. Det är en anka som sitter i en bil, och så fort man rör den så låter den ”kvackvackvackKVÄÄÄK KVÄÄK KVÄÄK kvackvkackvack”. Det tog en evighet förrän vi förstod att enda sättet att få tyst på fanskapet är att lägga den någonstans där ingen kan röra den. Bokhyllan prövades men så fort någon gick i vardagsrummet började den skväka igen. Det blev vinden för ankan – men! Nu har den fått en alldeles ny funktion här i huset. Ankfan har nämligen blivit kattvakt!

Det är nämligen på så vis, att Stella älskar att hoppa upp på akvariet för att ta sig en sup. Vilket såklart inte är så bra, katter ska inte vara på akvarier och särskilt inte hemmabyggda sådana. Även om maken gjorde ett gott jobb med bygget av akvariet så litar jag ändå inte på det så pass mycket att jag med gott samvete kan ha en huligankatt med fan i ögonen dansandes ovanpå det.

Så, ankan placerades ovanför ”vattenhålet” som Stella alltid är och krafsar i och voilá! Världens bästa kattvakt är uppfunnen. Så fort Stella hoppar upp på akvariet så stöter ankan ifrån sig ett hysteriskt ”kvackvackKVÄÄÄK KVÄÄÄK KVÄÄÄK”. Varpå jag kan rusa iväg och fyspraya. Tänk att århundradets mest irriterande leksak även kunde bli den mest användbara. Super!

I förrgår lyckades jag äntligen bestämma mig för vilken sorts sele jag skulle köpa till Rally. Den är på väg från USA nu (ebay is da shit), det blev en sele av märket Puppia och färgen är det allra senaste från vårkollektionen -08. Och vet ni? Det kändes nästan lite tomt när den väl var beställd. Vad ska jag nu slösa min ack så viktiga tid på?

Jag älskar att shoppa, jag planerar och funderar tills min hjärna faller i bitar men det är väldigt sällan jag väl köper något. Det är jakten som är bäst, när man väl har saken hemma i postlådan är ju allt över redan. Då är det bara att använda saken och vara nöjd. Och säg den människa som orkar vara nöjd nån längre stund!

Försökte ta upp hundfoderforskningen igen, dvs leta efter det absolut mest ultimata fodret för min lilla byracka. Men… Äh, det är faktiskt inte så roligt att läsa om olika örter och vad de har för funktion, hur stort proteininnehåll som är det absolut bästa och hur man eventuellt skulle kunna tillreda sitt eget foder. Ändlöst, helt enkelt.  Det är ungefär som att försöka välja en miljövänlig mat: All fisk är slut, kossorna förstör ozonlagret, grisar slaktas på ett ohumant sätt och höns tvingas överproducera ägg och hållas i alltför små burar. Lika bra att inte äta alls… Eller bara sluta tänka på eländet. Det går åt helvete ändå, vad är vitsen med att kämpa för de sista smulorna av natur som vi har kvar.

Anyway, jag hittade en tråd på vovve i dag där det länkades till de mest fantastiska små saker jag har sett! Perfekt för vissa personer jag känner – och mig själv! Så, det blev till att registrera sig och börja funderandet igen. Jeey!

//gangstermamman.

Åkte till simhallen i dag. Skalman ansåg som vanligt att hans simförmåga är exellent och ville helst att jag skulle hålla mig på avstånd och låta honom dränka sig… Eh, menar såklart låta honom simma ostört.

Anyway, när vi hade badat klart och klätt på oss alla bylsiga halare och annat rullade jag en cigg och stoppade den i munnen. Man gör så om man rullar cigg, lägger man den i fickan blir den mos och bakom örat var det blött eftersom jag aldrig orkar föna håret då jag lika gärna kan täcka det med en mössa.

När vi gick ut sa en karl bakom disken till mig: ”Vad har du där i munnen?”

”Eh… En tobak.” sa jag och antog att han var en snuskgubbe som var ut för att flirta.

”Ta bort den”, sa karln.

”Den är inte tänd” sa jag. ”Hade tänkt tända den senare. Utomhus.”

”Nej, det ger ett så dåligt intryck” sa fanskapet och blängde på mig. Jag behöll min cigg i munnen, gick ut och förberedde mig på att förtränga hela historien. När vi hade gått några meter förklarade min gode väninna Linda att jag är så lätt att jävlas med, eftersom jag är så liten. Jag bad henne förklara närmare.

”Jo, du är kort… Och du ser inte alls gammal ut. Du ser ut som en tolvåring!” utbrast hon.

Jag funderade på att börja gråta, men sedan kom jag fram till att hon faktiskt har en poäng där. Vem är det som äckelgubbarna på krogen hänger över, när de har fått i sig alldeles för många öl? Mig. Vem är det som blir utsatt av folk som försöker lära föräldrar att uppfostra sina barn i affären? Jag. Vem får ta skit av elaka köksor som bara letar efter någon att spy galla över? Jo, lilla tolvåriga gangstermamman som aldrig skulle kröka ett hårstrå på någon!

Detta är lite märkligt. Man skulle ju tycka, att desto snällare man ser ut att vara desto mindre orsak borde ju folk ha att hacka på en. Men teorin stupar på praktiken! Så, från och med i dag är det jag som är tuff. Akta er, kåta gubbar på krogen, det är en ny människa ni har framför er och hon bits!

Så, steg ett blev att plocka ögonbrynen. Vet inte om det gör någon skillnad från mobbarnas håll, men för mig kändes det bra. Senare ikväll ska jag övertala Nina till att komma och köra en hårdsolning med mig. Ingen vågar jävlas med en människa som har hudcancer!

Kanske kan vi råna någon butik samtidigt också, vem vet.

Vad mera? Hårfärg. Brunt är neutralt, rött är provocerande och blont är gulligt. Kanske det är bra att få lite kontrast mellan hårt och mjukt också? Får se vad det blir.

En läppiercing ska jag också göra, sedan får Nina kalla mig för härmapa så mycket hon vill (haha, märker ni skillnaden? Efter bara några minuter!). Ska ha en enorm ring i den och ingen liten knopp bara. Eller nej – en riktigt lång, svart pigg! Det borde väl skrämma folk.

Måste köpa kläder också. Hela min garderob skriker ut helylle och meseri. Kedjor verkar avskrämmande, får gå och titta vad jag hittar i makens garage. Man tager vad man haver!

Jag har en bekännelse att göra. Jag har fastnat i de överanalyserandes träsk. Jag funderar jämt och ständigt på vad som är bäst att göra, tänka, säga och köpa. Vilken mat är bäst ur näringssynvinkel och innehåller flest vitaminer, fetter och aminosyror? Högst värde ur närings- och nedsmältningssynvinkel? Ger bäst vård för hår och hud? Alla ovanstående funderingar då bara kring Rallys mat. Hur jag tänker när jag köper människomat ska jag inte ens dra upp här!

Skulle berätta en saga för sonen häromdan. Såhär gick den:

”Det var en gång en liten flicka, som skulle gå med mat till sin mormor.” Eller nej, vänta nu… Det är alltid flickorna som har med mat att göra. Vi gör såhär istället:

”Det var en gång en liten SKALMAN, som skulle gå med mat till sin mormor. Han packade ner kakor, saft, kaffe och bullar…” Neej, man måste ju äta hälsosamt! Vad blir väl mormor till ifall hon bara äter kakor och bullar? Edit!

”…Han packade ner några äpplen, grönt te, hälsosamma fullkornsskorpor, vegetabiliskt margarin och fettfri mjölk. Sedan gick han ut i stora skogen, alldeles ensam”… Varpå mitt mammahjärta skriker av förtvivlan, men jag tystar ner det. Inte vill jag att min son ska bli en rädd fjant som aldrig vågar gå ensam heller.

”Efter några kilometer hörde han en varg som flåsade bakom honom. `Vem är du?` sa den lilla Skalman…” Eller… Prata med främlingar? Aldrig! Men… Hur ska han då bli social? Ska han få prata med vargen eller inte? Fula vargar finns det ju gott om här i världen… Fast är det då bättre att spendera ett liv som ensam och osocial? Å nej, ångest. Vi skippar vargbiten.

”Blöblöblöb!” Det är ljudet av en mor som censurerar sig själv. Sonen skrattar förtjust och mitt pedagogiska övertramp är bortglömt. Phuu.

”Så kom den lilla Skalman fram till mormors hus. `Mormooor! Är du hemma? ropade Skalman. Inne ifrån stugan hördes ett gruffande, mormor var tydligen på dåligt humör i dag.” Vid dethär laget har jag snurrat bort mig helt i historien och kommer inte ens ihåg hur den gick.

”Hääääj Skalman, sa mormor. `Har du några goda fullkornsskorpor till mig i dag? Hähähä!`

Skalman pekade på mormors ögon och frågade varför de var så stora.

`För att jag ska kunna SE dig bättre!` sa mormor.

`Men mormor, varför har du en så stor mun då?` frågade Skalman.

`För att jag ska kunna ÄTA dig bättre, waaaaah!` sa mormor. Och då insåg Skalman att det var VARGEN och inte mormor som låg där i sängen!

Jag tar i så att man nästan hör horrormusiken spelas i bakgrunden, jag förlorar mig i sagan och min inlevelse är på topp. Då inser jag mitt hemska misstag: Säga till en tvååring att han blev uppäten av en varg? Bajs! Hur reder jag ut detta då? Jag kan ju inte heller låta vargen bli skjuten, våld föder våld. Alltså därmed ingen jägare. Och hur tar man sig ur en vargamage ifall man inte får använda någon bössa då?

”Eh, fast… Hm. Jo, såhär: Skalman for ner i vargens mage, där träffade han sin riktiga mormor som också hade blivit uppäten. Inne ifrån magen hörde han hur vargen närmade sig hans korg med bull… Kaff… Hälsosamma fullkornsskorpor. DÅ blev Skalman så ARG!
`Bajabaja vargen! Man får INTE äta upp någon annans hälsosamma mellanmål!` sa Skalman och slog… Nej, kittlade vargens mage. Han kittlade så mycket så att vargen blev alldeles illamående!

`Djölp, djölp, djölp` lät det ifrån vargen. Och ett tu tre – BLUÄÄÄH! så hade han spyttat ut både mormor och Skalman.”

Så. Det var ju inte så svårt. Vad göra med vargen nu då? Fängelse? Förvisning ur gemenskapen á la Anna Wahlgren? Fem minuter på skämspallen? Nej nej. Man vänder andra kinden till. Jodå, jag kom på slutet helt själv!

”Och så kom Skalman och mormor äntligen ut ur vargens mage. Mormor förstod att vargen bara var hungrig, och att han dessutom var lite avundsjuk för att han aldrig fick några trevliga korgar eller fullkornsskorpor. Så fick Skalman en idé: Kunde de inte fika allihopa tillsammans? Och så gjorde de – mormor dukade fram sitt bästa porslin, nej, plasttallrikar för varken vargar eller Skalmans har något bordsskick… Vargen tvättade tassarna och Skalman plockade upp alla godsakerna ur korgen. Sedan hade de en riktig fest allihopa och vargen åt aldrig några Skalmannar mera!”

Min son tittar på mig med sina himmelsblå ögon kantade av guldblonda lockar. Han ser lite förvånad ut när han upptäcker att mammas framkrystade, tillgjorda och omvandlade version av rödluvan är över. Sedan finner han sig och utbrister standardfrasen: ”Mera, mera!”

Min son må vara en hård kritiker, men när det gäller sagor (och glass) duger det med vad som helst.

Nästa gången blir det en oscensurerad variant av de tre små grisarna, banne mig!

//gangstermamman.