Jepp, lessnade på wordpress och hundrafemtio olika funktioner. Nu kör jag enkelt och rent: www.bloggen.fi/biz.
Praaaise da loooord-ah!
april 11, 2008 den 8:14 f m (Vardagsliv)
Inskolningen gick rätt så bra. En trevlig tjej som heter Hanna kom och välkomnade Skalman… Eller Kevin, som vi numera försöker kalla honom. De lekte fint ihop, och till min stora glädje både med dockor, bilar och huliganlekar så som att springa runt, runt, runt i en cirkel och sedan ramla omkull.
I skrivande stund är han dock upprörd. Någon har glömt att städa undan hans vattenfärger! Och nu ska ju han äta smörgås! På samma bord där vattenfärgerna ligger och skräpar! Hur kan ett sådant misstag ha skett? Hela världen ställs inför rätta:
”Baja baja mamma.” Det är alltid jag som får första smällen.
”Baja BAJA pappa!” Jag instämmer: Aja baja pappa. Pappa är på jobb, men på något vis har han ändå skuld i detta fruktansvärda.
”Baja, BAJA KISH-EN!” Återigen bekräftar jag att det helt säkert och absolut är kattens fel att vattenfärgerna står på bordet som han hade andra planer för. Aja baja kissen. Desto mer jag instämmer, desto mer inlevelse lägger han ner på sina anklagelser, och nästa svada kommer som ur munnen på en sån där USA-präst som alltid har en gospelkör bakom sig:
”BAJA-BAJA, BAJA DAIJJA!!” Nu har även Rally fått sina synder framtagna i ljuset. Varje stavelse betonas och den stora mängden av upprördhet, samt salighet över sin egen förträfflighet går inte att ta miste på. Praaaaise tha loooord-ah!
Hur var det nuigen Anna W brukar säga? Jo: Varje hushåll bör ha en tvååring. Mycket sant!
gangstermamman.
Inskolning.
april 10, 2008 den 12:16 e m (Vardagsliv)
Satans blogghelvete! Hur inspirerande är det att blogga, då det första man får göra är att kämpa en halvtimme för att det ens ska synas någon text? Jag tänker byta bloggställe igen!
Nåväl, det får bli ett senare problem. I dag har jag nämligen annat att tänka på… Skalman ska nämligen skolas in på dagis! Så nu sitter vi båda två i de finaste kläderna vi kunde hitta. En påse som innehåller några gosedjur och lite extra kläder är packad. Om en timme ska vi iväg, och jag vet inte riktigt vem som är mest nervös. Eller nja – Skalman är mera förväntansfull och kommer var och varannan minut och frågar av mig: ”Kaakish? Kaakish nu? Kaakis NU…?”
Jag är fortfarande lite anti-dagis, men det hjälps inte. Våra pengar är konstant slut och vi lever på makaroner. Jag måste börja jobba, det går inte på något annat vis. Lyckligtvis har jag hittat ett jobb som är ungefär hälften kvälls- och helgarbete och då det väl är dagjobb så är det bara sex timmar per dag, så så många dagistimmar blir det sist och slutligen inte. Försöker jag ursäkta mig själv med.
Omgivningen har redan från första början anklagat mig för att utnyttja min man bara för att få gå hemma och göra ingenting, så de lär väl knappast döma. Mitt dåliga samvete kommer bara ifrån mig… Och därför känns det också tvåfalt värre. Jag vet att han inte är riktigt redo för detta, en tvååring kan omöjligen förstå vikten av att odla vänskap eller leka med andra barn och när t.ex. Alex och Skalman är tillsammans är det en enda kamp om leksaker och vem som ska få leka med vad var och hur. Då står jag där, och försöker hejda Alex från att ta Skalmans saker, samtidigt som jag försöker lära Skalman att dela med sig… Nej, redo för att få tio nya kompisar att slåss med är han inte.
Men överlag är det faktiskt rätt så spännande och roligt. Min lilla pojke, på dagis! Och jag – jobba! Människan söker hela tiden förändring och mitt liv har varit väldigt monotont – om än trevligt och väldigt bekvämt – dehär senaste två åren. Bara det faktum att jag inte har skällt ut maken en enda gång sedan jag började söka jobb talar ju sitt klarspråk.
Så, både svart och vitt med dethär spektaklet. Önska mig lycka till. Nu står sonen än en gång och tjatar om att vi måste räkna alla gosedjuren så att alla säkert kommer med. Pupu (originalet då, som han har haft sedan fyra månaders ålder) får inte komma med. Jag har drömt mardrömmar om att de där andra skitungarna som är på dagis kommer att klippa sönder den så fort de märker hur viktig den är för Skalman. Elaka jävla unghelv… Nåja, man ska inte ropa hej förrän björnen är skjuten, men med Pupu tar vi inga risker.
gangstermamman
Ett litet smakprov på Champagneflickan
april 7, 2008 den 10:49 e m (Vardagsliv)
Tags: caroline jensen, champagneflickan
Följande är citerat ur ”Champagneflickan”, skriven av Caroline Jensen. Jag har ännu inte läst hela boken och när jag väl har det så lovar jag en mer komplett recension, men hittills är detta mitt absoluta favoritstycke! Caroline har alltså nyss varit och räddat det som räddas kan från sin sönderbrända lägenhet, och hennes mamma och mormor är med och hjälper till. Jag ser riktigt framför mig den stackars lilla gumman som kämpar så för att göra sin dotterdotters kolsvarta lägenhet fin igen… Och inte ens nåt Vim har hon till hjälp!
”Var är mormor?” undrade mamma från dörröppningen plötsligt. ”Bilen står utanför med alla saker i, men man får inte stå där så vi måste hjälpas åt med att lasta så fort som möjligt.”
”Jag vet inte, faktiskt. Hon har varit ensam i den andra lägenheten i över en timme”. Vi gick dit för att se om hon funnit fler saker att bärga.
När vi kom in i kaoset såg vi något otroligt. Där, mitt i allt detta svarta, förstörda, krossade och dränkta stod en alldeles genomsvettig och smutstäckt sjuttioårig mormor på knä i bara underkläderna, med en hink tjärfärgat vatten och en trasa, och framför henne… En liten, liten plätt – kanske tjugo gånger tjugo centimeter – ljust trägolv. Den före detta operadivan, som genomlevt svåra år i koncentrationsläger som barn, som dragit ut på långa turnéer över hela östeuropa som frontfigur i ett popband på sextiotalet, tittade förtvivlat upp på pss med det rödfärgade håret på ända och sa:
”Det här har tagit en och en halv timme. Vi måste skaffa mer hjälp. Jag vet inte hur vi ska klara det här! Kanske om jag hade sånt där, vad heter det… Vim…” Och så såg hon sig resignerat om i de nitton kvadratmeterna.
Vi frågade vad hon höll på med, och om hon inte skulle ta en kaffepaus med oss nu, i den nya lägenheten.
”Nya lägenheten?” svarade hon, och vi förstod att hon hade hört samtalet med tanten från bostadsbolaget och tolkat det som att jag fick bo kvar här tills det var renoverat eftersom hyresvärden inte ville göra mig hemlös. Och helt sonika hade hon nu kavlat upp ärmarna, och ännu mer, övergått till att försöka göra den här kolgrottan beboelig för mig.
Det var mitt första gapflabb sedan den första flamman, och det var så befriande. Jag ville ta sotgumman i mina armar och älska henne tillbaka lika mycket som hon uppenbarligen älskade mig. Och det gjorde jag.
När vi förklarade hur allting hängde ihop brast mormors djärvhetsmask och hon grät en skvätt och fnissade samtidigt.
.”J-jag tänkte för mig själv att det här är omöjligt! Men det kunde jag ju inte säga, då hade du blivit ännu mera ledsen… Jag ville hjälpa till allt jag kunde.” Om jag hade kunnat hade jag lyft henne i min famn och burit henne i vördnad och tacksamhet till den där kaffepausen”.
