Gangsterskalman

Följande är citerat ur “Champagneflickan”, skriven av Caroline Jensen. Jag har ännu inte läst hela boken och när jag väl har det så lovar jag en mer komplett recension, men hittills är detta mitt absoluta favoritstycke! Caroline har alltså nyss varit och räddat det som räddas kan från sin sönderbrända lägenhet, och hennes mamma och mormor är med och hjälper till. Jag ser riktigt framför mig den stackars lilla gumman som kämpar så för att göra sin dotterdotters kolsvarta lägenhet fin igen… Och inte ens nåt Vim har hon till hjälp!

“Var är mormor?” undrade mamma från dörröppningen plötsligt. “Bilen står utanför med alla saker i, men man får inte stå där så vi måste hjälpas åt med att lasta så fort som möjligt.”

“Jag vet inte, faktiskt. Hon har varit ensam i den andra lägenheten i över en timme”. Vi gick dit för att se om hon funnit fler saker att bärga.

När vi kom in i kaoset såg vi något otroligt. Där, mitt i allt detta svarta, förstörda, krossade och dränkta stod en alldeles genomsvettig och smutstäckt sjuttioårig mormor på knä i bara underkläderna, med en hink tjärfärgat vatten och en trasa, och framför henne… En liten, liten plätt – kanske tjugo gånger tjugo centimeter – ljust trägolv. Den före detta operadivan, som genomlevt svåra år i koncentrationsläger som barn, som dragit ut på långa turnéer över hela östeuropa som frontfigur i ett popband på sextiotalet, tittade förtvivlat upp på pss med det rödfärgade håret på ända och sa:

“Det här har tagit en och en halv timme. Vi måste skaffa mer hjälp. Jag vet inte hur vi ska klara det här! Kanske om jag hade sånt där, vad heter det… Vim…” Och så såg hon sig resignerat om i de nitton kvadratmeterna.

Vi frågade vad hon höll på med, och om hon inte skulle ta en kaffepaus med oss nu, i den nya lägenheten.

“Nya lägenheten?” svarade hon, och vi förstod att hon hade hört samtalet med tanten från bostadsbolaget och tolkat det som att jag fick bo kvar här tills det var renoverat eftersom hyresvärden inte ville göra mig hemlös. Och helt sonika hade hon nu kavlat upp ärmarna, och ännu mer, övergått till att försöka göra den här kolgrottan beboelig för mig.

Det var mitt första gapflabb sedan den första flamman, och det var så befriande. Jag ville ta sotgumman i mina armar och älska henne tillbaka lika mycket som hon uppenbarligen älskade mig. Och det gjorde jag.

När vi förklarade hur allting hängde ihop brast mormors djärvhetsmask och hon grät en skvätt och fnissade samtidigt.

.”J-jag tänkte för mig själv att det här är omöjligt! Men det kunde jag ju inte säga, då hade du blivit ännu mera ledsen… Jag ville hjälpa till allt jag kunde.” Om jag hade kunnat hade jag lyft henne i min famn och burit henne i vördnad och tacksamhet till den där kaffepausen”.